Isabella Löwengrip har publicerat ett inlägg där hon berättar att hon är nuförtiden ofta utomhus och går för att få en stunds frid inombords.
”Det löser ingenting att vara ute” tycker hon men där har hon fel. Endorfinfrigörande promenader är det bästa som finns för en trasig själ.
Hon har uppenbarligen känt både skuld och skam över det som har varit vilket hon beskriver i sin blogg enligt följande
Det är lustigt det där med faser.
Förnekelse och chock. Sedan går det över till att bli handlingskraftig. Lösa allt som behöver lösas. När det ges möjlighet börjar bearbetningen och försöka förstå det som har hänt, lägga pusslet.
Det är oerhört massivt för känslor av skuld och skam är tunga att bära. Slutligen kommer man till en fas där man måste bestämma sig för att läka ihop igen och hitta en ny grund att stå på.
Jag är någonstans där i mitten av de sista faserna. Jag behöver inte vara lika stark längre vilket gör det svårare.
Aldrig tidigare har det varit så smärtsamt att få andas ut. Men jag antar att det är kostnaden för att ha hållit andan i så många år.
Bild: isabellalowengrip.se
