En misshandlande man som lever ut sina aggressioner och inre demoner på ett känslokallt sätt känner bara av straffet när det riktas mot hans egna ego och plånbok. Hans egna värde sitter i berömmelse och i pengar.
Den misshandlade kvinnans egna värde sitter först i hjärta och kropp med etiska värderingar men med tiden värderar hon sig lika nedsättande som mannen beskriver henne. Grisfarmarfitta och att han borde ha vetat bättre än att blanda sig med ett resultat av ett 100-årigt inavel.
Expressen skriver
Skådespelaren i Josefin Nilsson-fallet dömdes i tingsrätten till tre månaders fängelse för bland annat tre fall av misshandel. I hovrätten friades han sedan från två fall av misshandel. Samtidigt mildrades straffet och skådespelaren fick en villkorlig dom – bland annat därför att han var tidigare ostraffad och att han drabbats hårt av mediala uppmärksamheten.
Lotta Insulander-Lindh berättar att Josefin Nilsson valde att inte begära skadestånd, trots att det ofta är praxis – för henne var det viktiga att hon fick rätt.
– Det ville hon inte. Det var viktigt för henne. Det här handlade inte om pengar. Det handlade inte om hämnd utan rätt ska vara rätt. Rätt ska vara rätt, säger hon i Nyhetsmorgon och fortsätter:
– För henne spelade påföljden ingen roll. Skadestånd ville hon inte ha och påföljden var inte viktigt för henne. Det viktiga var att hon kom fram till en punkt att hon kände att hon måste stå upp för det här. Det här är inte okej.
Vi anlitar advokater för att föra vår talan . För att vi ska få rätt mot en som har skadat vår kropp och själ så att vi står som försvarslösa och ickevärda och aldrig kommer att må bra . Advokaten ska kräva det vi har rätt till utan att ta hänsyn till den misshandlades rädslor och värdelöshetskänslor. Lagen ska ge den misshandlade skadestånd oavsett vad hon än säger.
Tiden efter misshandeln och under rättegången är en läkeprocess som tar år att komma över om ens alls. Vad gör det egentligen om den misshandlade väljer att ta ut skadeståndet efter några år när de riktiga, långsiktiga skadorna börjar synas och skadeståndspengarna kommer till nytta?
Straffet i mannens ögon var att han var tvungen att leva ett stilla hemmaliv. Stackars man som måste genomlida ett sådant helvete!
Han pratade om demonstrationer utanför sin arbetsplats, krav på bojkott, att han dödshotats och förföljts samt att han inte kan besöka uteställen på grund av kommentarer och därför tvingas ”leva ett stillsamt hemmaliv”.
Straffet sänktes på grund av hans lidande utan det någonstans krävdes bevis för hans påståenden.
Men som han själv säger så är det ingen som bryr sig om Josefin Nilsson
Ni vill skriva om detta men det är sådant som folk egentligen inte bryr sig om. Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här. Men det här är gamla grejer och det är redan dömt i det här. Det finns ingen rättegång eller någon som skulle ta upp det här. Människan är dessutom död och kan inte höras.
Han har fel. Det är nu efter sin död som Josefin hörs ordentligt. Och det är nu som vi alla väljer att lyssna. Människan har talat och nu börjar det riktiga straffet att utdelas.
Dramaten säger andefattigt att det finns inga planer på nya uppdrag för honom. Vilket bara betyder inte just nu men kanske sedan. Hans föreställning lades ner men det var väl bara två föreställningar kvar ändå. Han har redan tidigare blivit återanställd med motiveringen ”av konstnärlig grund”. Hoppas att ledningen denna gång fattar ett beslut som håller honom borta för evigt.
Alla ni som visste men ingenting gjorde. Hur patetiskt är inte det att nu be om ursäkt på Instagram och på TV?
Jag har tidigare skrivit om Josefin Nilsson HÄR.
Expressen har publicerat ett utdrag av Johannes Brosts bok. I den beskriver han misshandeln som han utsattes för av Dramatenskådespelaren.
Skådespelaren stod tyst, sedan slog han plötsligt näven i bordet och i nästa ögonblick kände jag hans hårda nävar överallt. Som den uppmärksamme läsaren kunnat konstatera har jag åkt på en del stryk genom åren. Men det här var bland det värsta jag varit med om. Jag vet att jag höll upp mina händer för att skydda mitt huvud.
Men i och med att jag satt ner och han stod böjd över mig, hjälpte det inte mycket. Jag såg hur stolar och glas bara flög omkring mig och hur några gäster stirrade chockerat när slag efter slag träffade mitt ansikte och min kropp.
Till slut lyckades jag på något vis i alla fall resa mig upp och rusa ut på Riddargatan. Det bultade i huvudet och värkte i hela kroppen. Jag visste ännu inte hur illa det var. All min kraft gick åt till att fly.
När jag kom ner till Birger Jarlsgatan lyckades jag stoppa en taxi som körde mig till akutmottagningen på Sabbatsbergs sjukhus.
En läkare tog hand om mig nästan direkt. Det visade sig att skådespelaren hade knäckt tre av mina revben, läppen hade spruckit, min skjorta var söndersliten och jag var blåslagen och blodig överallt. När läkaren hade sytt och plåstrat om mig sa han:
”Jag ser vad det här är för nånting. Du har blivit misshandlad. Vet du vem det är som har gjort det?”
”Ja.”
”Är det nån du känner?”
”Ja.”
”Jag tycker att du ska anmäla det. Han kommer att åka in så att det sjunger om det.”
Jag tvingades ställa in fem föreställningar på teatern, men jag anmälde honom aldrig. Däremot gick jag därefter åt ett annat håll de gånger jag såg honom ute, och skulle göra det än i dag om jag såg honom. Jag vill helt enkelt aldrig någonsin mer ha något med den där sjuka jäveln att göra.
Det värsta med att bli misshandlad på det sättet är inte smärtan. Ögonen rinner inte för att det gör ont, utan för att man känner sig förnedrad.
När han nu ska vara med i Stjärnorna på slottet undrar jag: Hur i helvete tänker ni på SVT?
