Grattis Linnéa!
Var det självklart för dig att ta den offentliga roll du tagit med ditt Instagramkonto också?
– Det var ett vägval, jag hade ett ögonblick där jag stod i telefon med Aftonbladet och jag funderade på om jag skulle gå ut med namn och bild. För jag visste ju att hoten och hatet skulle rasa in, men jag kände ändå att det var så pass viktigt att jag gjorde det. Och det har jag inte ångrat.
Vissa tror att du fejkar de meddelandena du publicerar. Hur tänker du kring sådan kritik?
– Jag möter alltid det här, att någon inte tror en. Det är samma med våldtäkt och sexualbrott, att man misstror offer och försöker hitta ursäkter eller förklaringar. Det är så klart väldigt tråkigt och problematiskt. Nu på sistone har jag skrivit om att människor tafsar eller kommenterar på gatan, och folk vill inte tro att det är sant – eller så tror de inte det helt enkelt. Och det är så klart problematiskt för om de inte ens kan inse att det är sant så kan vi inte börja jobba med problemet.
Vad tänker du om att den inställningen finns?
– Jag tror vi har ett problem i Sverige när vi delar upp människor i ”schyssta killar och riktiga män”, mot typ ”våldtäktsmän”. För det blir en sådan identitetskris däremellan då om någon kompis, eller han i fotbollslaget, eller ens bästa vän eller brorsa eller son eller pojkvän gör något jävligt dåligt. Oavsett om det är ett sexistiskt skämt, eller att han tafsar på någon som eller full eller faktiskt våldtar någon, så blir det nästan lite identitetskris. Han kan inte identifiera sig med det för han är ju en ”schysst kille” och ingen i hans omgivning kan det heller. Så jag tror att det handlar väldigt mycket om hur vi ser på såna former av brott.
Läs resten av intervjun i tidningen Café.
