Alexandra Nilsson tar ett farväl av sin blogg både med ett sista inlägg och en känslosam berättelse i sin Youtubevideo.
Hon berättar att hon har haft sin blogg i snart 15 år och att det är tack vare bloggen som hon har sin karriär. Det är tack vare bloggen som hon har varit med om så mycket i sitt liv men även så mycket ont.
Bloggen Kissie har varit ett projekt som hon har både älskat och hatat. Människor har tack vare bloggen både älskat och hatat henne sedan hon startade den.
Hon berättar även att hon oftast eller alltid har haft attityden att hon inte ångrar någonting utan att hon är glad över allt som har hänt och att man lär sig alltid något av misstag.
”Och det är sant. Delvis sant. Men de senaste dagarna satt jag och funderade om jag verkligen inte ångrar något. För helt ärligt. När jag tänker på bloggen så känner jag inget annat än avsky för den. Jag har långsamt närmat mig för ett avslut som jag har fasat för så länge” berättar Alexandra.
”Bloggen för mig blev ett sätt att bli någon annan även om personen i bloggen inte blev den bästa så blev jag någon ändå” säger Alexandra.
Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det och att det här skulle bli mitt liv. Jag fick verkligen utlopp för min längtan att vara någon. Allting har sin tid och vi startar och stänger olika kapitlar här i livet. Och jag känner att det är dags att stänga bloggkapitlet för gott.
Jag kan inte längre titta tillbaka och känna att jag är stolt över någonting. Jag har känt de senaste dagarna att jag har ångrat att jag startade bloggen.
Jag känner att jag har varit väldigt kaxig när jag har sagt att jag inte ångrar någonting. Men det känns som att Sverige kommer aldrig att förstå mig.
Jag har aldrig varit mig själv och media har bestämt åt mig för vem jag ska vara och bestämt åt andra hur de ska tycka om mig.
Jag hatar när folk påminner mig om det förflutna. Jag vantrivs med att vara en kändis för jag klarar inte av att göra något medelmåttigt.
En sak som gäller när det kommer till min personlighet är att jag är allt eller inget. Det finns inget mittemellan.
Just nu känner jag att bloggen har tagit från mig allt istället för att gett mig allt. Jag har tänkt ofta att jag måste vara tacksam över att bloggen gav mig en chans att bli en inte-så-vanlig person.
Alexandra fortsätter med att berätta medan tårarna rinner nedför kinderna att hon har verkligen jobbat hårt sedan hon startade bloggen när hon var 15 år gammal.
Hon har kämpat men gång efter gång stött på motgångar och hon försöker låta bli att vara bitter för hon har lärt sig via den hårda vägen att bitterhet kommer aldrig att gynna en och att tycka synd om sig själv gynnar inte heller en utan man måste vara glad hela tiden.
Jag tror att om man ska kunna utvecklas så måste man släppa taget för jag kommer aldrig vinna den här kampen.
Det är sorgligt att jag sitter här nu och ger upp. Jag kommer att radera bloggen helt och hållet. Den kommer inte att finnas kvar efter ett tag.
Alexandra publicerar ett sista inlägg Här tar vägen slut och det finns en liten chans att hon någon gång i framtiden lägger upp en ny blogg.
I det allra sista blogginlägget skriver Alexandra bland annat så här:
Men jag vill från botten av mitt hjärta tacka er dom följt mig under alla dessa år. Det galna och absolut inte medelmåttiga livet som jag har haft, hade inte varit möjligt utan er.
Jag vill tacka er som har stöttat mig och inte gett upp hoppet om mig. Är så tacksam när ni kommer fram och berättar om hur ni följt bloggen och att ni fortfarande följer mig.
För jag försvinner inte, jag finns ju på Instagram och youtube 🙂 Så vi hörs där framöver.
Alla screenshots: alexandranilsson/youtube/blogg
